| PUBLICATION: |
SWEDISH PUBLICATION: "EMMA
THE RACE HORSE" |
| DATE: |
|
| AUTHOR: |
|
|
|
EMMA
THE RACE-HORSE
(Swedish
Language, Translation is pending!!)
|
Jag
kommer tydligt ihåg den första gången jag såg henne, hon
stod uppbunden på stallgången. Det var höst och jag och mina
föräldrar hade åkt ner till Eslöv där hon stod, för att jag
skulle provrida henne på en hopplektion. Jag gick fram och
klappade henne på halsen och hon brydde sig knappt. Hon hade
ett självsäkert och lite inbundet uttryck. Jag blev tagen
av hennes utstrålning, hon verkade vara medveten om sin ouppnåelighet.
Det var knappast kärlek vid första ögonkastet, däremot blev
jag imponerad av henne. Hon var annorlunda att rida, allt
kändes lätt för henne, smidig och spänstig och med stark
självkänsla. Jag var 17 år då och jag lånade henne tävlade
med henne innan vi köpte henne året därpå.
Mina
föräldrar tyckte egentligen att hon var för dyr men
jag hade en stark känsla, jag var tvungen att ha henne,
vi passade ihop med varandra. Vi växte ihop på något
sätt. På tävlingsbanorna blev vi framgångsrika. Vi
började tävla fälttävlan som är en kombination av dressyr,
hoppning och terrängritt. Vi tog brons i junior-SM,
6: e plats i Nordiska Mästerskapen och senare placerade
vi oss i Europa Mästerskapen för unga ryttare (16-21 år).
Det blev många tävlingar på elitnivå, vi red med i
Svenska landslaget och tävlade runt om i Europa. Hösten
-98 fick vi vara med i Världs Mästerskapen nere i Rom.
Våren -99 åkte vi över till Irland och var med i en
tävling där. Emma gör alltid bra ifrån sig, hon är
liten men otroligt modig. Efter tävlingen på Irland
fick vila lite inför hösten då jag planerade att rida
SM och sedan EM om jag blev uttagen. Sommaren skulle
bli lugn och skön, trodde jag. Istället blev den otäck
och fylld med oro, variga sår och irriterande flugor. |
Torsdagen den 8: e juli
När det är mycket varmt på sommaren brukar mina hästar stå inne på dagen
och komma ut på natten då det är svalt och inga flugor som irriterar dem.
Jag skulle släppa ut dem vid nio tiden och jag tog som vanligt Emma i den
ena handen och min andra häst Fighter i den andra. Emma och Fighter har
varit bästa vänner i många år, men på väg ner till hagen hände något. Av
okänd anledning snurrade Fighter hastigt runt ett halvt varv och jag tappar
greppet om grimskaftet. Samtidigt riktar hon sparkar mot Emma, som försöker
försvara sig men är inte lika aggressiv som Fighter. Jag lyckas nästan
få isär dem en gång men de rök snart ihop igen. Det slutade med att Emma
gick därifrån. Först trodde jag att hon var oskadd eftersom hon inte haltade.
När jag kom fram till henne såg jag att hon blödde ur munnen och hade sår
på höger sida, 5-10 cm över mungipan. När hon rörde på käkarna hördes ett
kusligt rullande ljud inifrån munnen. Lokal veterinär tillkallades och
konstaterade att höger käke var av, i såret på sidan kunde han sticka in
hela fingret. Han tyckte att vi skulle vänta med att köra till djursjukhuset
i Helsingborg tills följande morgon och gav henne smärtstillande. Vi lämnade
stallet vid 12-tiden. Hon var då rejält drogad och det blödde hela tiden.
Den natten kunde jag knappt sova.
|
| |
Fredagen den 9: e juli
06:00 körde vi till Helsingborg. Vid röntgen såg man att det var 2 brott
vid högersidan men kunde inte säga mer förrän det öppnat för operation.
Vi åkte hem och trodde att läget var någorlunda under kontroll. De skulle
ringa när hon var opererad. Klockan 16.30 ringde veterinären. Emma låg
på operationsbordet, han hade öppnat och granskat skadan. Han sa att brottet
var väldigt komplicerat, 2 brott och splitter. Han var osäker om han kunde
klara det och om han skulle klara det så var hennes chanser att klara hela
läkningen ganska små. Han undrade hur vi ställde oss till att låta henne
sova vidare….
Det var hemskt att inse hu allvarlig skadan var, men att låta henne dö utan
att ge henne en chans, aldrig! Vi sa att han skulle göra allt han kunde
och ringa om det inte gick eller när han var färdig. Det var början på en
lång väntan, livrädd för at han skulle ringa och säga; tyvärr, jag kan
inte göra mer. Efter två timmar ringde jag för att höra hur det gick, eller
om han var färdig. Personen som svarade sa att veterinären fortfarande
opererade men lovade att be honom ringa så fort han var färdig. Efter ytterligare
1,5 timme ringde han, jag var stel av skräck inför vad han skulle säga.
Han lät mycket trött och förklarade för mig att även om operationen var
avklarad hade hon den värsta biten kvar. Chansen att hon skulle klara att
resa sig i uppvakningsboxen var bara 70 %. Om hon vaknade och behövde hjälp
att komma upp skulle skötarna inte hjälpa henne. Det hade han sagt för
om hon inte klarade det skulle hon inte heller klara av själva läkningen.
För honom som inte kände henne var det kanske rimligt att säga så, men
för mig som känner hennes psykiska styrka var det nästan som en förolämpning.
|
| |
Några
timmar senare pratade jag med dem igen, då var hon vaken
och låg på bröstet. Jag blev lättad och rörd, även om hon
skulle ligga ett tag till var det skönt att höra att hon ännu
var vid liv. Narkosen varade trots allt i 3,5 timmar. Vi
bestämde att jag skulle ringa nästa morgon och se om hon
hade rest sig.
Den natten sov jag ganska bra, fast jag längtade efter att se henne. Jag
drömde att jag gick fram till Emma i en hage, då sänkte hon huvudet och
jag kysste henne i pannan. Det kändes som en slags bekräftelse på att hon
skulle klara det, bara jag stöttade henne.
När jag vaknade nästa morgon hade min mamma redan pratat med dem på djursjukhuset.
Hon hade rest sig strax efter att jag pratade med henne kvällen innan.
Inte långt därefter satte vi oss i bilen ner till Helsingborg. Det var
redan varmt när vi kom dit, fast inne i stallarna var det svalt och skönt,
förutom den smygande doften av medicin, sjukdomar och skador. Stallet är
ganska stort, det rymmer ca 60 hästar. Där är 5 avdelningar och Emma stod
i andra boxen i stall nr 2. Egentligen såg hon nog ganska hemsk ut. På båda
sidorna av huvudet hade hon en slags gummistång, förbindelsen mellan dem
var 4 järnpinnar med jämna mellanrum som gick rakt igenom underkäken. På den
skadade sidan hade hon dessutom ett stort igensytt sår, där de fick öppna
för att komma åt skadan. Inifrån var käken och tänder fixerade med ståltråd.
Hennes huvud var ganska svullet och runt gummistången satt gasbinda nersolkad
med blod. Allt detta såg jag inte först, jag såg bara att hon var ståendes
och vid liv. Givetvis fick hon höga doser smärtstillande medel. |
| |
Emma blev kvar på djursjukhuset i 3 ½ vecka. Första veckan fick de göra
om operationen och byta ut gummistången med järnpinnar. Jag körde till
Helsingborg varje dag för att ge henne stöd, motivation och att promenera
med henne i sjukhusparken. Jag åkte även dit för min egen skull, när jag
inte var där var jag rastlös och orolig.
Den dagen hon kom hem var en enorm lättnad, jag slapp att köra till Helsingborg
varje dag och fick dessutom träffa henne hela tiden. Nu fick hon inget
smärtstillande eller penicillin injicerat. Istället skulle hon ha 12 krossade
magnecyl tabletter varje dag. Jag tror hon blev lättad av att komma hem även
om nya problem tillstötte. Dels var hon rädd för Fighter och ville inte
gå nära henne i början, dels varade såren mycket och det gjorde flugorna
påträngande. Hemma är trots allt inte lika kliniskt som på djursjukhuset.
Vid första återbesöket den 20 augusti hade hon tappat mycket i vikt. Även
om hon ville äta var det smärtsamt. På röntgenbilderna kunde man konstatera
att läkningen inte hade börjat, veterinären kunde vicka på hela biten.
Hemfärden från djursjukhuset var dyster men veterinären sa åt oss att inte
ge upp än, utan att komma tillbaks om 4-5 veckor. |
| |
Bara
några dagar efter det fick hon en svullnad långt upp i halsen.
Ett gammalt kanylhål hade fått in bakterier på djursjukhuset
och eftersom hennes immunförsvar var försvagat blev reaktionen
kraftig. Febern gick upp och på halsen fick hon en böld,
stor som en knytnäve. När jag fick bölden att spricka rann
ungefär en kopp var ut, så höll det på i några dagar sedan
läkte den fort. I samband med bölden började jag använda
en kanadensisk olja; Udo´s Choice -Ultimate Oil Blend, ett
slags naturläkemedel för människor. Återförsäljaren i Sverige
(Vår herres hage, Skottorp) kontaktade mig genom en gemensam
vän. De var villaga att ge mig gratis olja för att se hur
den funkade på djur. Jag vet inte om det var oljan som gjorde
det men vid den här tidpunkten vände allt. Bölden läkte mirakulöst
fort med tanke på hennes tillstånd och vid nästa återbesök
på djursjukhuset var bilderna mycket bättre och benet fast
inne i munnen. Emma var mycket piggare och jag började rida
henne i grimma.
Den första november plockades ställningen bort, då hade hon haft den i
4 månader. Det hela gick väldigt smidigt, veterinären gav henne lugnande
medel, sedan lossade han skruvarna och drog ut de 4 järnpinnarna. Hon skötte
sig jättebra och när pinnarna var ute gömde hon huvudet i min famn som
en hund. För mig var detta en stor händelse, jag visste ju inte om denna
dagen skulle komma överhuvudtaget.
Väl hemma igen läkte såren omedelbart, hon hade en enorm aptit och ökade
i vikt snabbt. Hon visade livsglädje och jag började rida henne regelbundet.
Hon fick även börja gå i hagen, vilket var en frihet hon säkert väntat
på. |
| |
Emma har nu genomgått den sista operationen, den 13: e januari då de tog
bort ståltråden som gick runt käke och tänder. Det var en snabb operation
och hon kom hem samma dag. Emma är igenkänd av alla skötarna i Helsingborg,
många kommer fram och pratar med henne och berömmer att hon blivit så fin.
Det är roligt att visa upp henne på ridbanan i klubben där vi rider. Under
den här tiden har många pratat bakom min rygg, kallat mig djurplågare och
dum som trodde att det här skulle gå. Många har uttryckt att om ett djur
lider ska det genast avlivas, med för det första är Emma inte bara ett
djur för mig, hon har både starkare personlighet och självkänsla än många
jag känner. För det andra tycker jag att finns det en chans till ett värdigt
liv så måste man ta den, då spelar det ingen roll att man får lida ett
litet tag.
Jag vet att Emma är stolt och lycklig att vara stark igen och jag tror
att hon vill tävla igen. Jag har hoppat små hinder med henne och då har
hon blivit överlyckig och lagt in högsta växeln. Det problem vi har är
att jag fortfarande inte använt bett. Istället har jag ett s.k. hackamore
som går över nosryggen istället igenom munnen. Vid nästa återbesök om ca
2 veckor ska jag prata med veterinären om vad han tycker angående att börja
rida med bett igen.
Andra år har jag alltid börjat med att planera tävlingsterminen, därför
känns det extra konstigt nu. Jag har inte tävlat på 6 månader, för Fighter
har inte heller varit i form. Jag vill hemskt gärna tävla igen men vet
inte hur högt jag kan sätta målet.
Oavsett vad det blir är jag jätteglad och tacksam över att hon fortfarande
lever, jag har lärt mig att uppskatta det man tar för givet.
Jag har en tro om att allt som händer har en mening, jag tror att det är
farligt att stegra förväntningar och mål utan att inse att det är grunden
man står på som det viktiga. Jag har tävlat sen jag var 7 år och först
nu har jag lärt mig - man kan vinna även om man förlorar.
|
|
Remember
to visit our ARTICLES section
for the latest
research articles, scientific studies, athlete statements
and publications by Udo
Erasmus.
|
|
|